Är konsten död?

Vi har hamnat i en värld fylld av mediabrus, där målet är att den ena rösten skriker högre än den andra. Där kreativa marknadsföringskampanjer är mer värda än ett konstant brett brus av information, självfallet riktat mot den åtråvärda målgruppen 15-39. PR-byråer har tagit över konstnärernas roll och deras nya kanvas är TV/Radio/Print/Webb och den nya konstkännaren är du. Ja, just du.

Hur lyckad deras konst är ger uttryck i försäljningssiffror... 6,6 timmar om dagen blir du bombad av media, men i verkligheten ligger det runt 8 timmar; eftersom du använder fler än ett medium - TVn och datorn är på samtidigt som du lyssnar på radio. Hela scenen och cirkusen har blivit absurd.

Har Shakespere blivit omodern efter ungefär 400 år? Visste ni att 90 procent av Kungliga Dramatens drift sponsras av den svenska staten? Utan staten skulle den klassiska kulturen och konsten vara död. Men vad gör det? I takt med att de nya medierna breder ut sig är det kanske dags att lägga ner skådespelet för massan. Avskaffa det statliga kultur-stödet, låta en fri marknad diktera kulturen. Det verkar endå som att ingen ur den yngre generationen bryr sig om detta otroliga arv. Vad associerar ni Voltaire, Strindberg, Göthe till förutom Svenska B lektion?

Men är konsten död? Nej, det tydligaste beviset hittar du på denna blogg. Unga konstnärer, kreativa människor med spännande lösningar på PR, illustrationer, bilder. Den nya panon heter photoshop. Där det burleska - det äckliga som förhärligas, fascinerar och lockar. Där konstnärers nakenhet ger utlopp till fantasier och mystik. Stämman som skriker högst och mest provokativt blir hörd och uppmärksammad.

Konsten är inte död, du ser den varje dag; medvetet eller omedvetet.

// Matthias Rienzburg

I en värld där kloning fortfarande är ett hett debattämne angående får, kossor och paprikor så är det frekvent förekommande och helt ok inom bloggvärlden. Många bloggar är bara en upprepning av varandra där det spys ut inlägg efter inlägg huruvida en kändis klänning är ?hiss eller diss ? eller en fråga riktad mot en eventuell läsare om vem som bär den senaste Marc Jacobsbyxan bäst.

Det namndroppas designers och svindyra it-bags står högst upp på önskelistorna tillsammans med den nu ack så heta systemkameran för att kunna ?ta bra bilder? samt en lap top så att ett klonat Carrie Bradshawaktigt liv kan börja.

Tvi Vale säger jag.

Det är därför jag uppskattar en blogg som denna..Herr Nikis. Som har ett genuint estetiskt konstintresse med öga för detaljer och sinnesrikedom. Som tar bra bilder oavsett om det står Nikon D40 på kameran eller inte och som producerar inlägg efter inlägg som ger mig visuella njutningar utan dess like.

Har förstått att en del finner det provocerande att det är mycket nakenhet som figurerar i denna blogg.Men jag ser hellre vacker konstnärlig nakenhet som har en mening och ett syfte och en kittling tillika sinnlig stimulans i sig än ännu en bild på Nicole Richie i leopardbikini eller ännu ett absurt paparazzipornografiskt utvik på Britney Spears i en ambulans.

Låt nakenhet i konstform egga och trigga er fantasi och lusta istället för att titta på Paris Hilton på en beach som enbart ger er komplex.

// pyttis.blogg.se

Vem är det som skriver den här bloggen? Vad betyder den? Vad vill den säga mig? Jag vet inte. Jag är mållös.

Jag är Anton, Nikis bästa, och närmaste vän.
Jag hatar den här bloggen. Det ska ni veta. Jag hatar den här bloggen. Niki och jag är väldigt väldigt lika, men på den här punkten skiljer vi oss. Jag har klagat, och jag har klagat igen på den här bloggen, jag klagar på alla bilder som läggs upp, alla texter som verkar vara utplockade ifrån ?Wallpaper? (som Niki enträget envisas med att köpa när vi fikar på Waynes Coffe på Götgatsbacken), jag klagar på ord som stavas fel, grammatik som inte används korrekt och meningsuppbyggnader som inte stämmer.

Jag har en egen blogg som jag skriver i, men inte alls med samma passion och hängivenhet som Niki skänker till er här. Jag är utbildad journalist och en betald sådan, men jag skriver inte. Vilket är sorgligt eftersom att jag ska föreställa någon som får betalt för det. Det får jag inte just nu.

Jag tycker att det är ganska spännande att läsa den här bloggen, framförallt med tanke på att den har flera hundra unika besökare som läser det här. Jag tycker att det är spännande av den enkla anledningen att ni som läser med största sannolikhet inte har en aning om sakerna som det skrivs om här. Men jag ska inte anklaga er för någonting, jag fattar inte heller.

Det finns inga fler barriärer att korsa. Allt det jag har gemensamt med det okontrollerade och det galna, det brutala och det elaka, alla kaos jag har skapat och min yttre oskiljaktighet mot det som jag nu har gått igenom. Min smärta är konstant och skarp, och jag hoppas inte på en bättre värld för någon. Faktum är att jag vill att min smärta ska bli influerade på andra. Jag söker inte efter någon räddning, men till och med efter att ha erkänt allt detta så finns det ingen renhet i det. Mitt straff fortsätter att undgå mig och jag når inte någon djupare kunskap om mig själv. ingen ny kunskap kan finnas ifrån mitt berättande..

Det här inlägget har inte betytt någonting.

http://anton.blogg.se